För någon dag skrev jag att jag inte klarade mig utan Z, och det stämmer fortfarande. Han är verkligen den personen som får mig att stå kvar på marken med starka ben även om jag helst bara vill falla ihop och försvinna ibland.
Vi har snart känt varandra i ett år, men det känns som om att vi har känt varandra i evigheter. Han får mig att må bra och jag blir glad, oavsett vad han säger, som nu när han säger i telefon (ja jag pratar faktiskt med honom i telefonen just nu):"Vi leder serien och Djurgårn' åker ur!" så sitter jag bara och skrattar åt honom, för vad kan jag säga? Att det inte är sant? Nej det kan jag inte för vi ligger ju faktiskt riktigt illa till.
Z du får mig verkligen att le hela tiden, och du vet hur mycket jag älskar när du hör av dig till mig, som du gör nu. Det är så otroligt att du kan veta när man verkligen vill att du ska höra av dig, för jag låg och tänkte på dig och bara undrade hur du hade det. Och sen bara 2-3min senare så ringer du. Det är som om du kan känna av när jag verkligen saknar dig som mest.

"I am strong when I am on your shoulders
You raise me up to more than I can be."

Det är verkligen sant, du ger mig styrka, du ger mig ork. Du får mig att se det onda med en annan blick, och ger mig den styrkan så jag kan gå vidare. Hade inte du gjort det så vet jag faktiskt inte om jag hade suttit här idag, utan jag hade nog varit någon helt annanstans.
Du har stått vid min sida hela tiden, och även om du har haft egna problem har du släppt dom och lyssnat på mina istället. Och det tackar jag dig för.

"All of the things that I want to say
Just aren't coming out right
I'm tripping on words, you got my head spinning
I don't know why I can't keep my eyes off you."

Det jag har velat säga till dig en bra tid nu har jag inte vågat säga. Men jag säger det till mina vänner och i bloggen, så ännu en gång frågar jag mig själv.
Varför kan jag inte berätta för dig hur jag känner för dig? Är det verkligen så svårt att säga att jag verkligen tycker om dig? Nej det är inte det, jag säger det ju hela tiden till mina vänner, så då borde jag ju kunna säga det till dig med. Eller hur? Men nej, det tar stopp.
Som nu när vi snackar, jag har försökt säga det flera gånger, men jag börjar prata om annat. Det är verkligen något fel på mig som inte vågar säga det till dig.

"There's something in the way, cause' I can't breathe
Something in the way, cause' I can't see
Everytime I try, it feels so real"

Det är verkligen exakt sådär jag känner när jag ska berätta det för dig. Och jag förstår inte varför! Det borde inte vara svårt för mig att säga "Hjärtat, jag tycker verkligen om dig, mer än en vän." eller kan det vara så svårt? Tydligen så kan det var det.
Du kommer alltid att vara den som ligger närmast mitt hjärta och det har jag sagt tidigare. Och jag menar det verkligen. Jag gör allt för dig, och kommer alltid att stå vid din sida vad som än händer! Z du betyder så otroligt mycket för mig och det vet du. Tack för att du finns. Du är mitt stöd i den mörkaste natten. Och jag är glad över att det är du som får mig att leva vidare.