... Är definitivt inte kul. Jag har gjort det ett antal gånger och vill verkligen slippa att göra det vid vissa tillfällen. Jag HATAR verkligen att gråta mig själv till sömns! Och jag önskar bara att Z kunde vara här och trösta mig när dom gångerna kommer. Men tyvärr så är han inte här.

Den senaste tiden har det hänt mer än förr, det beror antagligen på att jag saknar min Mormor så sjukt mycket, jag vill kunna säga till mig själv att det inte är sant att hon är död. Utan att allt bara är en dröm. Det är så sjukt overkligt att  hon är borta. Hon finns inte, hon andas inte, hon lever inte!
Det har snart gått ett år och det göt fortfarande LIKA FÖRBANNAT ONT! Jag förstår inte att det kan göra så här jävla ont att sakna något!
Så fort jag tänker på henne så kommer tåraran! VARFÖR LÄMNADE DU OSS??!!! Du fanns alltid där om man behövde någon som lyssnade, du fanns alltid där när man var ledsen, du fick oss alltid att skratta!
FAN VAD JAG SAKNAR DIG! JAG BEHÖVER DIG HÄR!! Jag vill inte gråta mer, jag vill inte ha ont i mitt hjärta längre. Kan du inte bara komma tillbaka och säga att allt är en dröm? Snälla?