Nu ska jag berätta en sak som jag har tänkt på att berätta länge.... men har inte riktigt övertalat mig själv att göra det. Men nu så har jag gjort det. So here we go....

Det är Tisdagen den 20e Januari 2009....

Han jag tycker om är på väg till Stockholm för att träffa en tjejkompis, självklart blir jag riktigt svartsjukt, för jag vill ju självklart att han ska träffa mig.

Jag sitter på morgonen/förmiddagen och gör mig i ordning för jag ska träffa en tjejkompis för vi ska in till stan, när jag väl sitter och fixar mig så ringer han mig. Och jag svara självklart som jag brukar svara när det är han som ringer. Och jag måste erkänna det var riktigt svårt att hålla svartsjukan borta när jag prata med honom, för han var nämligen med sin tjejkompis när han ringde mig. Han frågade mig om jag visste om det fanns någon bra restaurang i närheten av Odenplan. Och jag säger att Hard Rock Café ligger där, sen var vårat samtal slut (jättekul samtal, han frågar mig om en restaurang för att han ska bjuda sin tjejkompis på lunch).

Jag träffar min tjejkompis och vi åker in till stan. Vi sätter oss på Café 60 och snackar lite. Och jag sitter verkligen och gnäller hela tiden, jag sitter och berättar hur arg och svartsjuk jag är för att han är här i Stockholm och kan inte träffa mig och jag blir bara mer och mer arg (ja ni vet hur vi tjejer låter när vi är svartsjuka). Och jag slutar verkligen inte gnälla, asså jag tror vi satt på det där Cafét i 4timmar och jag bara satt och snacka om det. Och snäll som hon är så sitter hon bara där och lyssnar och försöker få mig på bättre humör. Men det går verkligen inte. Min telefon ringer och det är en utav mina närmsta polare som ringer, och jag berättar allt för honom också. Och han försöker också få mig på bättre humör (men jag är en envis jävel så lycka till tänkte jag, ingen kan få mig på bättre humör nu). Tillslut så lämnar vi Cafét och beger oss till Mc Donalds på Hötorget för min tjejkompis blir hungrig, (inte nog med att vi har fikat i 4timmar liksom).

När vi är på väg till Hötorget så pratar jag med min polare igen, för han ringde upp och fråga om jag var på bättre humör med det var ju inte, (hur skulle ni själva må om killen/tjejen ni tycker om är där ni bor och inte kan träffa er?).

När vi kommer in på Mc Donalds pratar jag fortfarande med min polare i telefon. Men till slut lägger jag på för jag tycket att det är lite otrevligt mot min tjejkompis, (jag är ju med henne inne i stan för att umgås med henne om man säger så). Jag tror jag hinner säger två ord till henne innan hon säger.

"Emmz, din mobil ringer!"
Jag kollar ner på telefonen och ser att det är HAN som ringer. Jag svara självklart och så säger han.
Han: "Vart är du?"
Jag: "På Mc Donalds på Hötorget, vaddåra?"
Han: "Stanna där, jag kommer till dig nu!"
Jag: "V-va?!"
Han: "Stanna där, jag kommer nu okej."
Jag: "Men... Jaha? Okej..... J-jag stannar här."
Han: "Bra för mina batte....*klick*"

Hans batterier på telefon dog under samtalet, där sitter jag nervös och skakar. Ärligt jag får panik!! Jag blir så nervös att jag lägger huvudet på bordet och fäller tårar. Det går 10min och han har inte kommit, så jag går ut och ställer mig utanför Mc Donalds.

När klockan blir 19:10 så ser jag honom tvärs över gatan. Han går förbi mig in på Mc Donalds och jag säger till min tjejkompis: "Där är han, varför går han förbi mig?". Han kommer ut och går förbi mig igen. Då busvisslar jag och han lägger inte märke till det. Så jag går fram mot honom och tar av mig luvan (för det regna ute, och jag ville inte förstöra mitt hår) och säger:

Jag: "Känner du inte igen mig?".
Han: "Jag tyckte att det var du men var inte säker, Hej!"
Jag: "Hej"
Han: "Mitt tåg går om 20min, och jag ville träffa dig innan jag åker."
Jag: "Vet du hur jävla mycket jag skakar och hur nervös jag är?"
Han: "Det här är väl inget att vara nervös för?"
Jag: "Kanske inte, men se så jag skakar (räcker fram min hand som skakar som en jävla jordbävning)"

Efter att vi har stått där i någon minut så beger vi oss mot stationen. När vi är på stationen står vi och pratar, och jag har världens leende på läpparna hela tiden, mina läppar ler och mina ögon ler ännu mer. Och visst det hände mer saker där, men det berättar jag inte utan det är något mellan honom och mig (ni kanske förstår vad jag menar). När han ska gå på tåget så ville jag inte släppa honom, det gjorde så ont i mitt hjärta när han gick på tåget.
När tåget hade börjat rulla iväg så kom mina tårar.

Som ni flesta kanske har förstått är det här samma person jag har skrivit om förut.
Jag ångrar inte en enda sekund när jag var med honom, för allt var så perfekt på något sätt.
Nu kommer tårarna igen för jag inser hur mycket jag verkligen tycker om honom och saknar honom. Så det kanske är bäst att sluta nu.